En sak jag legat märke till nu när jag har gått på Spyken i fem veckor är hur mycket roligare det är att gå i skolan. Jag tycker till och med om lektionerna, med vissa Ulla- och Valter-undantag förstås :P När jag gick i Genarp var allting vitt och grått på något sätt, inga förändringar. Det var som om jag gjorde om en dag varje dag. Nästan som i Måndag hela veckan förutom det med tjejen och döden och annat depreimerande... Min poäng är att även om det var kul och träffa sina vänner var skolan alltid väldigt oförändrad. Spyken känns inte alls så! Humanistklassen är så mycket roligare än min gamla klass; bara efter fem veckor stortrivs jag! Jag längtar faktiskt efter att få gå i skolan vilket jag anser vara ytterst underligt. Allt detta är förstås logiskt. Det är klart att alla dagarna känns likadana efter fyra år tillsammans. På Spyken har jag bara gått i fem veckor. Men jag ser det bara inte hända, dagen då jag går till skolan och verkligen hatar stället. Jag kan inte se den känslan i någon snar treårig framtid.

Min torsdag har varit super! Efter att jag haft min presentation på svenskan var det som en börda försvann från mina axlar. Efteråt gick jag, Frida och Sasha till Mårtenstorget och hängde där en stund. Det fanns ett litet tält där vi drog i ett rep för att se hur mycket hästkrafter vi kunde dra, och för det fick vi gratis knäckebröd och yoggi. Det var awesome! :D

Här kommer lite bilder på oss! :)

KRAM! 

Ibland förstår jag inte hur jag tänker. Okej, så jag gick inte och sov förrän vid fyra lördag natt, big deal. Och okej, jag vaknade kanske inte förrän vid ett dagen därpå, så visst, det är kanske inte så konstigt att jag inte kunde sova förrän klockan fem på morgonen en söndag. Och för att göra min dag perfekt, hade min väckarklocka gjort någon slags överenskommelse med skolan om att jag skulle vakna klockan sju. Dum.

Nej, det var faktiskt inte skolans fel, hade ju tid hos ungdomsmottagningen. Där gick allt bra, fick en trevlig liten pratstund med what's-her-face eller vad hennes namn nu var. Sedan satt jag och myste ensam på Espresso House med datorn och en kopp kaffe, bredvid en pappa och hans son som sjöng Bockarna Bruse med högljudd röst. Ganska söt pojke :)

Skolan var okej, men nu har jag lite dåligt samvete för att jag inte har gjort några läxor än. Jag ska redovisa mitt kamratpoträtt första lektionen imorgon och jag har knappt börjat. Det får väl gå som det går. Imorgon efter skolan ska jag i alla fall till stadsbiblioteket och plugga med Maja, så då känns det lite bättre. Jag kanske lämnar datorn i skolan, så att jag inte fastnar vid Supernatural... Fast det kommer nog inte behövas om Maja är där och räddar mig!

En sak till: läs min text om fjällenresan vi var på i somras! Jag må gilla böcker och poesi, men skogen kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Jag är ju trots allt uppvuxen i Genarp ;)

http://www.friluftsframjandet.se/genarp/grupper/tvm

Kram!

Igår var det kulturnatten i Lund. Jag träffade Sasha och hennes kompisar vid fem-sex och vi åt på McDonald's innan min Frida kom. Vi kollade lite på Måns Zelmerlöv, sen spelade Ellinors band Reko på Wickmanska klockan nio :) De var väldigt bra!

Senare gick lite folk hem, så jag träffade mina kompisar från Genarp! Micke, Oscar, Pontus, Moa, Li, Totte och Jocke och Becca :) Träffade lite nytt folk också, typ Mickes kompis Uffe från NTI och Linus från Katte. Och så Erik, och Vigge som somnade på pappas soffa vid tvåtiden :) Aja, hade en sjukt fet och random kväll!

    Jag har varit så glad idag! Det är fredag, solen skiner och jag är ung och vacker. Vad finns det att vara ledsen över?

Jag gillar verkligen min nya klass! Jag har gått humanistiskt på Spyken i fyra veckor nu och allting är helt awesome! Min klass är superduperawesome vilket gör att jag känner mig superduperawesome hela tiden. Jag hoppas bara att det inte kommer någonting som förstör den här känslan, typ ett berg av läxor eller något. No, keep up the good work, universe!

Det här är jag, på bilden. Det var i somras, jag står på Sky Tower, den högsta byggnaden i hela Tirana (Albaniens huvudstad). Det var en underbar utsikt, trots min rädsla för höjder. Att fotografera utsikter är dock inte samma sak på något sätt, rädslan kryper inte in på samma sätt. Jag antar att jag - som en vän en gång sa - verkligen "ser världen genom en lins". En ironisk sak att säga, men tanke på att jag använder kontaktlinser.

Jag vet inte vem som kommer att läsa den här bloggen, men det här handlar om mig :) Jag antar att jag är intresserad av att se hur jag kan utvecklas genom att blogga om mig själv, både i mitt skrivande och mitt fotograferande. Vi får se hur det går :)

Small fact: Mitt namn är Alice och jag är sexton år gammal. Jag bor i den underbara staden Lund sedan ett år tillbaka och har precis börjat på gymnasieskolan Spyken, i humanistiska programmet. Mitt stora intresse är att skriva och jag hoppas på att tillslut i mitt liv kunna leva på att skriva böcker. Jag är dock medveten om att detta är ett väldigt långsiktikt mål, så jag har flera backup-plans förstås :) Jag älskar också att fotografera, särskilt människor som enligt mig är de mest fascinerande varelser i vår värld. Min dator är full av fotografier på mina vänner och familj sedan flera år tillbaka. Jag älskar mest att fota leenden eftersom att det är mitt favorituttryck. När folk ler är det ett tecken på glädje, och glädje är den känsla som mest sprider lycka, logiskt nog. Leenden är också de uttryck som lättast sprids, och det är helt enkelt vackert. En bild säger mer än tusen ord.

Det finns en massor andra saker jag gillar här i världen. Jag gillar musik och att spela gitarr. Jag gillar att umgås med mina vänner, att festa eller att bara sitta pyjamasklädd i sängen och prata och äta chokladpudding. Jag gillar min familj, jag gillar fotboll, jag gillar killar etc. Jag älskar att läsa. Jag är sjukt fascinerad av allt som har med Shakespeare att göra. Jag gillar poesi. Jag gillar att shoppa. Well, you get the picture :)

Jag döpte min blogg till lightcloud. Jag funderade på bloggen och mitt liv och den gemensamma nämnaren jag kom fram till var - ljus. Tolka det hur som helst, det kan vara ett stearinljus som betyder någonting särskilt, eller så är det inte ett substantiv över huvud taget, utan ett adjektiv. Jag tycker om metaforer och gömda budskap, så det är kanske någonting i det. Vem vet.

Ett moln är som ett täcke över någonting. Jag anser att mitt liv är ett slags ljus. Det kan släckas ibland och bli mörkt, men det tänds alltid igen. Ibland tar det lite längre tid, om någonting är sönder och behöver lagas, men tillslut tänds det ändå igen. Ett moln kan vara ett täcke - ett osynligt moln som omger mig och håller mig varm - vakar över mig och ser till att jag är okej. Ett moln i ett ljus. A cloud in the light.

Jag hoppas att det här var en okej beskrivning. Jag kommer inte att skriva varje dag, och det kommer inte alltid att vara såna här texter. Det kommer att vara vad jag tänker på för tillfället, eller vad som pågår i mitt liv just nu. Ibland kanske det bara är bilder eller ett enstaka videoklipp. Men jag är alltid här, jag finns, I exist. And I always will.

För att vara mindre poetisk - jag sitter vid mitt skrivbord, käkar godis och dricker min cola.