Jag lever. Det är så jag har tänkt på sistone. Inte jag lever - jag lever. Jag  har en familj, underbara vänner och en pojkvän som älskar mig. Det är knappt tre veckor in på sommarlovet, och än har jag inte sett på mer en två säsonger av någonting eller läst mer än två böcker. Livet ska levas och jag lever det. Finally.

Men så händer någonting. Man blir väckt en morgon av sin pappa och får en nyhet, en hemsk nyhet. Någon har dött, pojkvännen till min systers vän. Och så poff - känsla borta. 

Jag ser inte vad hon har på sig, bara att det är svart. Det mörka håret är överallt, vilket på sätt och vis kan beskrivas som hennes personlighet. Överallt. Skrattar, sjunger, hoppar och pratar glatt. Men inte nu, inte idag. Nu halvligger hon i min systers säng med benen fortfarande hängandes över sängkanten. Hennes två vänner ligger inte, de sitter hopsjunkna. Men Hon ser ut som om tyngden över henne har blivit så stor att ryggen inte höll. För de andra är den inte lika stor, deras ryggar är inte raka men de ser ut att klara sig. För Henne har världen rasat samman. Ryggen rasat samman. Blivit bruten.

Jag spenderade dagen med min pojkvän. Det fick mig att må bättre. Inte Pocahontas. Inte ett par avsnitt av Vänner. Inte ens teckat barnprogram. För innan jag visste ordet av det sa min hjärna: tänk om det var jag? Så jag spenderade dagen med min pojkvän, för ingen annan distraktion fungerade.

Till minne av Sven som dog natten mellan den 1 och 2 juli 2012.