Wow, vilken inspark! Det var verkligen som att bli sparkad in i gymnasielivet, på ett väldigt roligt och spontant sätt :) Jag träffade både gamla och nya vänner, dansade till galen musik och såg folk göra galna saker! Med andra ord - jag var på en galet rolig inspark! :D

Det var superkul att hänga med alla kompisar! Alla såg helt otroligt galna och fina ut i sina superrandom kostymer vilket gjorde stämningen helt.. spyken-ig xD

Kvällen började hos mig där vi fixade oss. Elin sprayade mitt och Sashas hår med hårfärg vilket gjorde att det blev svårt att andas i badrummet och gav mig ett helvete att städa idag. Vi blev i alla fall asheta, fast mitt hår en aning failat - sprayen var definitivt inte värt det! Sen efter att ha missat ett par bussar och väntat länge kom vi fram till Uppåkra, a.k.a Landet Ingenstans. Vi var dock ganska sena, och på vägen till Tilda mötte vi hela gänget som skulle till bussen. Hmf... Men det var i alla fall roligt att träffa klasskompisar + lite nytt folk, bland annat Felicia och Mathilda och så Fabian, som inte heter Andreas, Sebastian eller Tim.

Sedan drog vi till insparken! På stadsbussen träffade vi lite fulla spykister som skrek och gormade sig på ett väldigt galet sätt. Gick omkring och nynnade på, "BIRA BIRA BIRA" resten av kvällen. Lokalen var full med blinkande ljus, som skrek i huvudet till en början, men det dämpades då jag fick i mig någonting att dricka :) Inte vatten då... Vid tolv grattade vi min bästavän tennisspelaren Frida för att det blev hennes födelsedag, så vi dansade väldigt länge med henne :) Grattis min älskade vän<3

Runt ett dök polisen upp, vilket avslutade festen. Jag och ett par klasskompisar drog iväg till McDonald's på Fäladsgården där vi åt cheesburgare och pommes, samt försökte få liv i en vän. Men allt gick bra tillslut! Hade en skitlyckad kväll, fick lite nya vänner och en awesome start på ny skola :D

Tack allihopa som gjorde insparken till en kväll att minnas!<3

   KRAM!

D-dag idag! :D Detta betydde dock inte så mycket "stanna hemma och sova" utan mer "föreläsning klockan åtta". Men jag har haft en skoj dag ändå! Efter skolan gick jag ut på stan en kort stund med Sasha, Frida, Elin och Nadia, det var mycket trevligt ^^

   Ursäkta mitt face>.<

Jag älskar Lund. Verkligen, så att det känns i hela mitt hjärta. Jag älskar stämningen, jag älskar de små kullerstensgatorna, jag älskar korsvirkelshusen och den maffiga Domkyrkan. Men framför allt älskar jag människorna - alla studenter och ungdomar som kryllar omkring på gatorna, skoltaken och Gud vet var! Jag älskar Spyken och människorna där. Jag älskar at gå på Stortorget sent på kvällen. Jag älskar att sitta på Coffee Break och dricka kaffe. Jag älskar kaffe. Jag älskar att fika. Jag älskar priserna på Malmborgs. Jag älskar lösgodispriserna på Jättekul. Jag älskar att det ALLTID sitter ungdomar och spelar på Lilla Fiskaregatan och vid stationen. Jag älskar fontänen vid Grand Hotel. Jag älskar Lundagård! Jag älskar frukten på Mårtenstorget. Jag älskar att träffa folk på McDonald's. Jag älskar folk!

Ja, den här listan kan bli väldigt lång, men jag tror att ni hänger med på vad jag menar :) Ungomar och studenter i Lund är verkligen superinspirerande har jag märkt. Och på tal om inspiration - det var Inspirationsting igår i Stadshallen. Jag var där, och det var också Tilda - ännu en Humanist-spykist :) Hon kom med lite i tidningen också, så det var ju kul!

 Hur vill du förändra Lund?

Tilda Aspelin, 15, Spyken. – Jag vill att det ska finnas fler ställen att hänga på. Det finns ju Wickmanska, men jag tror att man skulle kunna utveckla det. Ha fler grejer där och få det till ett ställe där alla samlas. Annars hänger alla ute.

http://www.sydsvenskan.se/lund/article1552409/Unga-roster-fyller-Stadshallen.html

och...

http://www.sydsvenskan.se/lund/article1552558/Anstalld-for-att-ge-unga-en-rost.html

Good job Tilda! :D

Kram!

Det bästa med människor är att vi alla är speciella på olika sätt. Att vi är speciella gör oss oförutsägbara, och vad är roligare än lite överraskningar här i livet? Vad jag älskar är att mina absolut närmaste vänner fortfarande kan överraska mig trots att jag känner dem bättre än de själva. Jag antar att det är en av sakerna som bygger upp en äkta vänskap, för tänk om mina vänner aldrig hade gjort någontng över mina förväntningar. Då hade jag förmodligen tröttnat på dem ganska snabbt. Men i en stark vänskap existerar fortfarande nya händelser, ny humor och nya känslor samt funderingar. Vänskap är på så sätt också väldigt speciell, på sitt sätt.

Människor är fascinerande varelser. Alla är verkligen speciella, annorlunda och helt olika varandra. Vissa människor har helt superknasiga egenskaper. Ta mig som exempel, jag gillar inte oordning. Eller det var kanske dåligt formulerat... Med lite klarare ord; jag tycker om att göra i ordning, men har egentligen inget emot oordning i sig. Fast det beror helt och hållet på situationen förstås. I vissa situationer kan jag vara en väldigt pedantisk person, men det behöver inte vara ågot negativt. Bara speciellt. Jag har en vän som när vi var lite yngre gick hon ut i trädgården varje morgon och studsade på sin studsmatta helt ensam i tjugo minuter. Jag försökte mig på det en gång, men jag kände mig hur fånig som helst. På det sättet är den vännen speciell för att sådana saker inte får henne att känna sig urlöjlig. Eller så kanske hon kände sig superfånig men brydde sig inte. Jag har inte direkt frågat, men vad det är var så är det ändå någonting speciellt för just henne, för jag har frågat och aldrig träffat någon annan som brukar gå ut och studsa varje morgon innan skolan börjar. 

Om vi inte hade varit speciella hade alla varit likadana. Jag tycker att det är bra som det är nu, ingen borde vara lik någon annan och så är det. Hur mycket vi än lyssnar på Markolio när han sunger "Alla vore va som meej"! Nej, det är bra att ingen är lik någon annan, för då hade ju alla varit samma vilket inte hade varit roligt alls. Om alla var lika hade vi inte kunnat bli förälskade. Vi hade inte kunnat bli vänner på samma sätt, för vi hade alla tyckt samma saker och tänkt på samma sätt. Jag är glad att vår värld ser ut som den gör, att Gud skapade oss som vi är. Jag vet inte om jag tror på det direkt, men jag gillar idén

"Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem."

Tolka detta hur ni vill. Själv har jag vldigt djupa åsikter om detta, vilket jag inte tänker dela med mig av just nu. En annan gång kanske :)

Kram!

Ah... what a day, what a day! Det började med att spanskan blev inställd, så då satt jag istället i 90 minuter och gjorde läxor i biblioteket. Next, det blev ytterliggare schemaändringar, men eftersom att vi skulle till Malmö på eftermiddagen hade vi ingen samhällskunskap heller :O Och då var det lunch efter, ja, inga lektioner alls! För min del blev det att dra hemåt och äta min systers vegetariska pizza till lunch (förlåt Sandra!). Hon var nyss inne i mitt rum och skällde på mig. Aj aj aj... O.o

Sedan bar det iväg till Malmö :) För er som inte vet är det idag den Europeiska Språkdagen, vilket kan beskrivas som julafton för språkintresserade humanister. Vi gick till Stadsbiblioteket där jag aldrig hade varit förut - det var gigantiskt! Jag fick faktiskt höjdskräck av att vara längst upp, och det hjälpte inte att Erik och Ellinor retades elakt! I'll hunt their dreams...

Vi fick lyssna på föreläsningar om språk i allmänhet, samt teckenspråk och lite sånt kul och intressant. Sedan var det gratis fika - YES! :D Lätt höjdpunkten på dagen, hehe! Nackdelen med två koppar kaffe är dock att man inom en snar framtid måste gå på toa, och detta blev lite av ett äventyr för mig och Sasha när vi tillbaka i Lund började knacka fönster på den stängda Spyken. Och tur var det att en lärare  inomhus sa till oss att inte lämna skolan mot innergården för att vi då skulle bli innelåsta. TACK DU UNDERBARA PERSON!

Pictuures! :D I know you love it! (L)

Resten av eftermiddagen/kvällen sprang jag runt till varenda klädaffär på stortorget för att leta upp kläder till Insparken, och gissa vad jag hittade? Nothing! Inte ens ett enda par gröna strumpbyxor! Jag får väl dra till Malmö imorgon igen antar jag, och då blir det ett besök till SHOCK . Hoppas att jag inte är lika butter som Buttran efter det!

Jag vet, hon är hur söt som helst, men jag tycker verkligen inte om henne just nu. Varför grönt? Av alla färger, var hon tvungen att bära den som är fulast på mig? Det är verkligen inte kul att köpa kläder jag hatar, jag kommer aldrig att hitta någonting grönt som är fint på mig. I'm a hopeless case, people...

Tycker ni inte att jag är duktig som verkligen går in i min karaktär som butter? He he he . . .

Kill me now.

Ingenting ger inspiration som en måndagsmorgon :) Låt mig bara få skriva av mig lite.

Jag om kärlek:

Jag har aldrig riktigt tänkt på ordet kärlek förut. Kärlek i allmänhet har förstås glidit förbi mina tankar, det är något jag tänker på, drömmer om och fantiserar om dagligen - den äkta kärleken som förhoppningsvis kommer att drabba mig någon dag. Jag intalar mig själv att jag bara behöver vänta på den – den finns där ute någonstans.
Men ordet kärlek är annorlunda. Jag är en människa som tänker ganska mycket, men nu vet jag faktiskt inte vad jag ska skriva. Men jag tror på fakta, så jag skriver just såhär:
     Kärlek är förälskelse, passion, erotik, tillgivenhet, vänskap, hängivenhet och starkt intresse.
Det är det som man kan läsa om man slår upp ordet kärlek i en ordbok. En faktabok - fakta. Men jag håller inte med, de orden är sådana ord som borde stå efter kär (förutom vänskap, kanske). För kärlek är inte bara blossande kinder och upprymd passion. Min ordbok skulle lyda annorlunda:
     Kärlek: glädje, lycka, sorg, smärta.
Fast om jag nu tänker efter, så stämmer inte det heller, det stämmer inte in med ordet kärlek, bara med känslan. Det är samma sak, men ändå inte. Olycklig kärlek är alltför vanligt.
Men för att nu svara på frågan: Kärlek för mig är att ha förmågan att kunna älska. Kärleken finns överallt, i alla kulturer, hos alla människor och alla som känner kärlek kan älska.
Min mamma säger att äkta kärlek för henne ska vara enkel, med två människor som älskar varandra och inte tar varandra för givet. Ja, om det ändå vore så. Jag tror/tycker att kärleken (att vara kär) är uppdelad i tre delar. ”Kärlek” ska vara enkel med två personer som älskar varandra och kan vara tillsammans med tillit, utan oro och problem. Två människor som skulle ge sitt liv för den andra.
     Den andra delen är just det att vara kär: en nykär person, som inte kan tänka på något annat än just den personen. Man kan inte slita ögonen från personen i fråga, men så kanske personen tittar tillbaka. Då rodnar man förmodligen och tittar kanske ner i marken, men tänk om personen blinkar? Då får man hopp och är glad hela tiden, man är upprymd och tankespridande. Det är något jag lade märke till när jag var kär.
     Olyckligt kär kan betyda att man har förlorat någon man älskar. Personen kanske har dött eller är försvunnen. Eller så älskar han/hon kanske någon annan. Det finns tusen olika anledningar, ändå drabbas så många av den vilket är väldigt sorgligt. Olycklig kärlek påverkar en  otroligt mycket, jag talar här utav erfarenhet. Men det gör också att man blir starkare, någonting jag också vet för att det hände mig själv.
     Det finns de människor som tror på kärlek vid första ögonkastet. Jag tror att det händer vissa. Inte som i sagor där en prins träffar en prinsessa och de gifter sig inom ett dygn. Jag tror att det händer att man blir förälskad första gången man träffar någon, men jag tror inte det är ofta man inser det på en gång.
     Jag tror på att kärleken är blind. Åldrar spelar med andra ord ingen roll, det kan vara tio eller femton år emellan, om man älskar varandra ska det räcka. Jag tycker också att det är helt okej med homosexualitet, varför skulle inte det vara äkta kärlek? Det finns säkert folk som drar fördomar av folk, både homosexuella och par med stor åldersskillnad, men om två personer älskar varandra anser jag att de inte borde bry sig om vad andra tycker. Jag tror att om det är meningen att man ska vara tillsammans kommer inte kärleken låta dem glida isär. I sådana fall får nog paret fråga sig själva om de verkligen är perfekta för varandra, eller om det bara är kärleken som spelar dem ett spratt. Som jag sa innan – det finns kanske vissa saker inom kärleken vi måste gå igenom för att kunna växa, hur ont det än gör. Ibland kanske det inte räcker med att man älskar varandra. Men jag tror att när man har träffat den rätta kommer det att räcka. Det är då det är äkta kärlek.

Alice Roxendal

Soligt väder! En väldigt trevlig varation från regnet och blåsten :) Dagen spenderades med Maja i Malmö; vi jagade efter underkläder och insparks-outfit, och så runt tretiden kom vi på att vi kanske skulle åkt dit på en lördag istället när affärerna har öppet lite längre...

Jag hade velat lägga upp en bild på mig och Maja, men eftersom att min hårddisk har krashat och alla mina bilder sedan fyra år tillbaka är borta, få det väl bli en på bara mig. Men jag är ganska söt jag också :)

Förresten, har ni sett puffarna på facebook på sistone? :O

WHAT'S UP WITH THAT?? o.O

Fredagar säger jag bara! Spyken är full av galna humanister som ränner runt och gör läxor, leker samhällskunskap med Daniel, trånar efter Andreas Bruhn med mera. Jag säger inte mycket mer än så, bilderna talar för sig själva :)

   Sista lektionen på dagen är Historia. Och som många kanske förstår är Valter + helggalna humanister + medeltida rundvandring i Lund ingen bra kombination! Jag hade tänkt bifiga ett par videoklipp här i bloggen, men det fungerade inte så ni får helt enkelt kolla facebook istället :)

Kram!

Alice: Människor som känner mig säger jämt att jag borde göra saker mer för min egen skull. Jag ska sluta vara så omtänksam, för det är okej att vara självisk ibland. Skrivandet är en sak som jag gör bara för mig. Ingen får läsa det jag skriver om det inte är ett skolarbete. Allt jag skriver hemma är totalt hemligstämplat, om någon skulle läsa det skulle den personen vara tvungen att dö. För att läsa det jag skriver är som att se in i min själ. Det är i text, ord och meningar som jag är mig själv i. Jag är inte rädd för att vara mig själv i den riktiga världen, men i den riktiga världen blir man hånad, dömd och skrattad åt. Människor tar inte varandra seriöst, de bryr sig inte om att se in i varandras själar och lära känna en person på riktigt. Kanske är de rädda för att vara sårbara, eller kanske bryr de sig bara inte? De kanske tänker att det är bättre med många kompisar som man inte känner så bra än att ha en bästa vän som känner dig in på själva livet, som känner igen varenda cell på din kropp.

     Bokstäver dömer inte. De hånar mig inte, de skrattar inte åt mig, de säger faktiskt ingenting alls. Och det räcker för mig. Att skriva är som min egna personliga terapi - jag skriver när jag är ledsen och har problem och jag skriver när jag är glad över något som har hänt. För mig är texten världens bästa lyssnare. If you have an open mind :)