lightcloud

Inlägg publicerade under kategorin Skrivandet

Av Alice Roxendal - 9 januari 2013 22:24

 

"The number one reason people don't get what they want is

that they don't know what they want." - T. Harv Eker


 

Jag vet vad jag vill, jag vill göra så mycket. Framförallt vill jag bli vuxen, ta studenten, vara helt fri och självständig. Vad jag har spenderat stor av 2012 med är att drömma om framtiden istället för att leva i nuet. Tänk på var jag ska bo, vart jag ska resa och vem jag kommer att spendera mina dagar med, men framförallt personen jag kommer växa upp att bli. Jag är en drömmare. Varje framhävande händelse i mitt liv drömmer jag vidare om. Det är inget fel att drömma, men kan verkligheten någonsin leva upp till förväntningarna man har? Well, Anton surely could - någon som hände väldigt mycket under 2012 - samt Em, men det var inte så mycket förväntningar, utan snarare en glad oväntat grej (tjej) som hände som har gett mig otroligt mycket lycka på otroligt kort tid. Med andra ord är förväntningar förmodligen bullshit, men det kan ändå vara jobbigt att drömma ibland, särskilt när de alltid slutar med att man kollar sig i spegeln och suckar över att man har åtminstone etthelt år och ett halvt kvar innan man kan göra några riktiga förändringar, steg, mot målen.

 

Men nu är det 2013 - ett år fullt av nya händelser och erfarenheter! Jag kallar det kapitel 2 i denna nya bok jag kallar "Alice sena tonår", och dammit jag ska göra någonting för att nå mina drömmar:

 

För det första ska jag sno Ems idé om the Jar of Joy.

Jag såg förresten en bild på wefrån Ems blogg: Pencilmaker | Think from the heart of people

 

För det andra ska jag gå ut tvåan och börja trean på gymnasiet. Detta är något som ändå måste göras, så lika bra att lägga till det i listan :)

 

Ta körkort! Det enda stora jag faktiskt kan göra nu. Eller i alla fall om två månader och fjorton dagar när jag fyller arton :)

 

Vara duktig och ansvarsfull framåt sommaren när det gäller jobb. No comment.

 

Lev vidare med vänner och familj. Fira 1 år med Anton i slutet av april.<3

 

Will do! 2012 var ett av de bästa åren i mitt liv. Tack min älskade älskling och alla ni andra som har gjort det amazing<3

   

  '

  

 

 

Happy New Year!

Av Alice Roxendal - 21 april 2012 12:09

På 7.29 minuter hinner mycket hända. Man kan somna, man kan vakna. Man kan ramla, man kan resa sig upp. Man kan leva. Man kan dö. Man kan ta ett beslut som förändrar hela sitt liv. Man hinner också springa och hämta en datorsladd eller, som jag, säga åt sin lillebror att göra det åt en. Man hinner förmodligen skriva ett blogginlägg, men inte jag. Jag skriver rätt långsamt. Så istället för att sluta skriva efter att den 7.29 minuter långa låten Champagne Supernova är slut, klickar jag istället upp Spotify och lyssnar på låten en gång till. 


Vardag - om vardagarna

Så definieras ordet "vardag" i den svenska akademiens ordlista. "Om vardagarna". Som om vi inte hade kunnat lista ut det själva.Å andra sidan är det ett ganska självklart ord, så jag antar att jag förstår deras poäng.


Det är lördag morgon och jag låter mina sinnen arbeta. Oasis låt Champagne Supernova ringer i mina öron för andra gången. Jag sitter i soffan iklädd mjukisbyxor och en stor T-shirt. Fryser inte, men är inte heller varm. Bekväm. Min mun är full av den där smaken man jämt har på morgonen innan man ätit frukost och bortstat tänderna. Inte så trevlig. Känner mig lite svettig och ofräsh, funderar på att gå ut och spring innan jag duschar. Funderar på att äta. Funderar på att gå tillbaka till sängen. Funderar på att lägga mig ner och stänga bort allt ljud, all lukt, alla känslor. Stänga av mina sinnen och bara vara. Det hade nog varit väldigt tomt, men ändå väldigt skönt. Hur som helst hade jag inte upplevt det utan förmågan att känna.


Vissa lördagar spenderar man med att ligga och dra sig. Vissa morgonar koncentrerar man sig bara på att överleva en baksmälla. Många lördagar spenderar man med att tänka och känna och önska. Tänk om världen var tom? Tänk om jag inte var medveten? Tänk om jag VAR medveten ...?


Världen är en illussion. Och jag är inte medveten.


7.29 minuter.


 

Av Alice Roxendal - 20 april 2012 02:40

”GOD MORGON, ÄLSKLING.”

     Jag öppnar ögonen. Istället för att se det vita taket ser jag min man som böjer sig över mig med ett leende på läpparna. De mjuka läpparna, gröna ögonen och mörka ögonbrynen är så välbekanta, som dragen i hans ansikte, de höga kindbenen och smilgropen vid hans högra mungipa. Jag har sett hans ansikte så mycket att jag kan det bättre än mitt eget. Men fortfarande, efter så många år, kan jag se på det hur länge som helst utan att tröttna.

     ”God morgon.” Jag tar tag i hans orakade haka med min tumme och pekfinger och kysser honom lätt, fridfullt. Som om det är någonting jag kommer att göra varje dag för resten av våra liv.

    Dörren till det stora sovrummet öppnas med ett plötsligt brak och Hon kommer inspringandes iklädd sitt vita nattlinne och hoppar upp i dubbelsängen mellan mig och min man. Kastar de mörka lockarna ur ansiktet och börjar prata med sin ljuva stämma om någonting hon har drömt på natten. Hennes doft når mig, en doft av rosor och viol, men ändå helt unik. Doften jag inte kan leva utan. Min man drar ett skämt och kittlar henne lätt under hakan, vilket han vet alltid framkallar det ljusa, lyckliga skrattet bara han kan få fram hos henne.

     Och jag ser på dem. Min man, min dotter. Och i det ögonblicket är vartenda krävande steg jag tagit i mitt liv värt det, varje beslut jag blivit tvingad att ta. Det ögonblicket skulle jag inte ge bort för hela världen. De är min värld, världen jag lever i och älskar.


 

Av Alice Roxendal - 16 april 2012 17:25

"Forget not that the earth delights to feel your barefeet

and the winds long to play with your hair."


~ Kahlil Gibran ~


Den här helgen blev jag påmind om hur det känns att vara i naturen. Jag visste inte hur mycket jag saknade den förrän jag var där igen. Sedan jag lämnade Genarp och flyttade till Lund har min vistelse i skogen verkligen minskat. Det ska det bli ändring på. Den här helgen fick jag återigen sova i vindskydd, kasta mig i lera och bada i iskalla sjöar. Kort sagt - jag återvände till ting.


För er som inte vet vad det är jag pratar om är ting ett läger för TVM:are som hålls fyra gånger om året. Jag brukar åka dit med ett par vänner från Genarp, och väl på tinget träffar vi gamla och nya vänner från olika delar av hela Sverige. Tinget är fyllt av sociala människor och roliga aktiviteter och lekar, och varje kväll samlas alla kring eldstaden ihopkrupna hos varandra och småpratar medan en akustisk gitarr ofta spelas i bakgrunden av en Bananrepublikan eller en Mulle. Då dagarna på ting är hur roliga som helst, är kvällarna så gott som magiska.


   

Ting är underbart. Ting är skogen. Ting är vänner, kärlek och nya upplevelser och erfarenheter. Ting är alltid nytt, men ändå alltid samma.

Ting är vackert.

   

Tingeling!

Av Alice Roxendal - 16 januari 2012 20:32

Är det inte fascinerande hur starkt våra minnen påverkar oss människor? Jag har alltid sagt till mig själv att det är valen vi gör i livet som avgör vilka vi är - någonting jag inte hade tänkt på alls om det inte hade varit för Albus Dumbledore ("It is our choises, Harry, that show what we truly are, far more than our abilities." - Bok 2, sista kapitlet), men om jag verkligen tänker efter är det inte våra minnen som avgör det? Är det inte därför det finns en massa talesätt som säger "man lär sig av sina misstag" och liknande? Fast å andra sidan är minnen också bara en imperfektiv händelse av någonting före nutid, a.k.a en händelse byggd på val vi har gjort. Jag minns att när jag var liten låg i sängen med skyldig blick för att sova. Så kom mamma upp och frågade vad jag hade gjort. Jag sa att jag inte hade borstat tänderna. Mamma tänkte inte mycket på det utan sa åt mig att gå och göra det nu då. Jag vet inte varför jag minns det, men poängen är att någonstans där gjorde jag ett medvetet val att gå och lägga mig utan att borsta tänderna, vilket ledde till att jag fick dåligt samvete eftersom att jag visste att det var fel. Samma sak hände den gången jag skulle städa mitt rum och istället gömde alla prylar under sängen; innan jag visste ordet av det sprang jag till mamma och berättade vad jag hade gjort. Ah, minnen ...


Jag har kört ihop ett litet collage :D Det är till mestadels bilder på mig (okej, bara bilder på mig) som jag slängde ihop nu i 2012. Jag tänker inte känna mig dålig för att jag lägger upp en massa bilder på mig själv, det är trots att min blogg. Om ni inte vill läsa om mig och se bilder på mig, vad gör ni då här skulle jag vilja veta? Nej, taskigt. Jag älskar att skriva om alla andra också, men det blir ju mest om människor som har någon slags del i mitt liv, obviously, eftersom att det inte finns mycket annat för mig att skriva om. I sådana fall får ni läsa min andra blogg med alla mina skönlitterära texter. Oj, vad mycket text det blev! Bilderna skulle ni ju se. What's wrong with me?


 




Kram!  

Av Alice Roxendal - 23 november 2011 21:13

Livet är ganska fascinerande. Alla lever det på olika sätt, både med och utan varandra. Mitt liv kretsar kring mig, det stämmer väl? För jag är jag. Men min väns liv kretsar kring hennes och min andra väns kring sitt. Vi är tre helt olika personer, men ändå på något sätt lika. Vi är alla tre tonåringar som går igenom någonting som kallas puberteten och kvinnans inre resa. Men vad är en inre resa? Hmf... för mycket funderingar. Mitt huvud exploderar. Bara ett prov kvar nu, phu!


Den här veckan har hittills varit väldigt intressant. Jag har sett hur början av ett förhållande kan se ut för tonåringar på två olika sätt, och jag har inte varit med om något av dem själv. Det finns så många olika sätt. Vissa försöker lära sig av tidigare erfarenheter och koncentrerar sig mycket på att inte göra samma misstag igen medan andra försöker att ta det lugnt med djupa andetag och inte för höga förväntingar. De är helt olika människor men ändå väldigt lika, för de gör båda en och samma sak - de tar ett steg framåt på ett sätt som de aldrig har gjort förut.


En av dessa vänner - låt oss kalla henne Jasmine - försöker att finna sin säkerhet. Hon försöker fatta mod att ta sitt steg framåt genom att planera, analysera och fråga om råd. Hennes tidigare erfarenheter gör henne osäker, mer än vad hon behöver, för det finns ingenting att vara rädd för, egentligen.

Men jag förstår, det motsatta könet kan vara förvirrande på alla möjliga sätt. I know, I've been there.


En annan vän - låt oss kalla henne Jane - gör också någonting hon aldrig gjort förut; hon träffar någon och de går på ett par dejter. Det är trevligt. Hon återvänder till mig och Jasmine och vi  gratulerar henne och ger henne våra lyckönskningar. Jane är en väldigt speciell person, hon är bara... Jane. Jane försöker att hjälpa Jasmine, hon ger henne råd och de pratar och pratar och pratar. Jag pratar också ibland, men mest lyssnar jag. För det är så intressant att se dessa helt olika personerna vara så lika. Den ena är rädd och osäker, men bär på en otroligt stor beslutsamhet. Min andra vän är också beslutsam, men lite lugnare och har ett stort och mycket avändbart behov att att hjälpa till och finnas till hands. Jasmine behöver hennes råd, jag kan se det i hennes ögon då hon tar in vartenda ord Jane säger. Och i mitten sitter jag och har egentligen ingenting där att göra. Jag vill vara invovlerad, men känner mig mer som det där berget. Som Jasmines Rajah. Som Tarzans Kala. För Jasmine som behöver fånga sitt mod kompletterar jag och Jane henne ganska bra - jag är the solid rock, a shoulder to cry on, och Jane är en kick in the butt, på ett motiverande sätt. Till mig kan man komma om man bara behöver en kram, no words necessary. Du får en klapp på axeln och jag kommer att säga att allt kommer att lösa sig tillslut, men det är Jane som kommer att säga åt dig vad du behöver göra för att allting ska bli okej. Jag är illusionen - hon är realiteten. Vi kompletterar varandra väldigt bra med andra ord.


Jag ber om ursäkt, detta var ett sidospår.


Jag har sett hur början av ett förhållande kan se ut för tonåringar på ungefär tre olika sätt, och jag har inte varit med om något av dem själv.


Min vän Jasmine  jobbar som sagt på att resa sig upp och gå fram och prata med en kille hon är intresserad av. Min vän Jane börjar med att gå på dejt. De verkar båda två ha både en slags spännande ångest över detta samt en lycklig känsla. Och jag sitter där och vill gapa stort åt dem, för jag avundar dem något otroligt! Mina erfarenheter när det gäller killar har ofta inkluderat musik och alkohol. Jag är kanske inte rätt människa att be om råd med andra ord. Det enda jag kan säga är vad du icke bör göra. Till exempel att "dricka bort dina sorger". Ingen bra idé. Det blir inte bättre, det enda som händer är att du får en helvetes baksmälla. Jag har varit på många fester och sett mina vänner träffa killar där. Det har aldrig varit något konstigt, utan endast någonting "vi tonåringar gör". Men det behöver inte vara så. Vi behöver inte dricka alkohol för att våga säga och göra det vi inte skulle ha vågat annars. Det är bara att bestämma sig, och där slår Jasmine mig med häpnad. Hon har en plan och hon kommer att genomföra den. Hon kanske kommer att behöva hjälp att ta första steget, men när hon väl är igång kommer hon att BLOW YOUR FUCKING MINDS! Killen har inte en chans.


Jag gör som min vän, det är dags att börja om. Hej Lund! Hej gymnasiet! Hej mina kära, nya vänner! Jag börjar om! Hej då, högstadiet! Hej då, Genarp! Hej då gamla misstag och hej till nya erfarenheter. Say hello to life, Alice!


Hello.


 


Av Alice Roxendal - 6 november 2011 21:43

Vad är meningen med livet? Varför är vi här? Vad är poängen med att leva om alla ändå kommer att dö? Ingen vet, men alla tror. Alla måste väl ändå tro någonting, för om man inte tror... vad gör man då?


Jag tror på återfödelse. Alla människor får en uppgift som är olika beroende på vem man är som person. Någon kanske har uppgiften att bli president och andra att genom miljöforskning rädda världen. Men vissa människor kanske får en mindre uppgift för att rädda den ensamma människan, att hjälpa individen. Jag tror att alla har en uppgift, men att det är deras eget beslut om de ska utföra den eller inte. Det kanske inte är någonting de gör medvetet, men vid någon punkt i livet tar man ändå det beslutet. Ska jag vara med i presidentvalet? Ska jag verkligen rädda världen? Kan jag hjälpa honom, just den människan? Kommer det verkligen att betyda någonting? Alla bestämmer sig inte för att ta sin livsuppgift, och det är ändå i slutändan besluten vi gör som spelar roll i livet. Det är dem som formar vem vi är.

     Jag vet inte vad min uppgift är. Det enda jag vet är vad jag älskar och människorna jag älskar. Jag är bara sexton år gammal, jag vet inte vad jag vill göra i framtiden. Det gör många som jag känner inte heller, men många vet och vet det stenhårt. Vissa har vetat sedan de var sex år gamla att de ska bli vetrinär, läkare, advokat etc. Dock kan varje människa inte rädda alla, men det är ändå okej. Vi kan fortfarande påverka människor i vår omkrets och göra saker som betyder någonting. 


"Have you ever wondered what marks our time here? If one life can really make an impact on the world... or if the choices we make matter? I believe they do. And I believe that one man can change many lives. For better... or worse."


Jag tänker inte berätta var det citatet kommer ifrån, det är lite pinsamt faktiskt. Poängen är att allt vi gör i livet spelar roll. Alla beslut vi tar, även de dåliga, gör att vi växer upp och får nya erfarenheter. Och om vi är goda och osjälviska och hjälper människor runt omkring oss bara lite, gör det oss till bättre människor. Detta tror jag verkligen på.


Min mamma är en familjeperson. Hon är en folkperson (?) överhuvudtaget. Det finns alltid andra människor som tar hand om världen och ser till att vi har det bra där vi är, min mamma behöver inte vara den personen. Hon finns här med sin familj och tar hand om oss och tar hand om sina vänner personerna på hennes jobb. Att bry sig är bara en av hennes egenskaper. Hon hjälper alltid människor omkring henne genom att bara vara, och på så sätt kanske vi tar beslut som vi inte annars hade tagit. Bra beslut som kanske gör oss till bättre personer. Jag vet, från egna erfarenheter att jag ibland när jag har funnit mig själv i en svår situation har kommit på mig själv med att tänka: Vad hade mamma gjort?


Har du någonsin undrat vad som kännetecknar vår tid här? Om ett liv verkligen kan göra en inverkan på världen ... eller om de val vi gör spelar någon roll? Jag tror de gör det. Och jag tror att en människa kan förändra många liv. På olika sätt.


   

Av Alice Roxendal - 4 oktober 2011 17:41

Herregud, vad mycket vi kramas i Sverige! Gör man så överallt eller är det bara här? Det känns verkligen som att vi kramar varandra hela tiden så mycket vi bara kan. Eller har jag fel? Jag antar att det också beror på vem det är man kramar, om det är en kramig person eller inte, eller om det inte är någon man känner särskilt bra. "Kramig" person. Är "kramig" ens ett ord? Gör en "mental note" om att fråga Sasha om de har det på ryska, alltid intressant att veta :)

Jag tror inte att jag kramades så mycket när jag var liten. Är det någonting man växer upp till att göra? Jag vet inte, men när jag var liten kramade jag inte mina vänner varje morgon i skolan, varje rast, innan jag gick hem och ibland till och med på lektionerna. Inte då. Jag tror inte att jag hade någonting emot att kramas - vem har det? - men det var bara någonting jag inte gjorde hela tiden. Nu kramar jag folk fruktansvärt mycket? Jag kramar mina vänner varje gång jag ser dem, jag kramar bekanta jag inte sett på länge, jag kramar avlägsna släktingar jag inte sett sedan jag var tre, jag kramar mitt täcke, jag kramar min kudde, jag kramar för sjutton min dator och ibland teven när någonting awesome händer. I'm wierd.

Jag älskar att kramas. Jag tycker inte att vi kramas för mycket i Sverige, jag tycker att om man känner för att göra någonting ska man göra det, så länge det är något bra och inget olagligt :P Jag kramar folk jag tycker om. Personer jag tycker är irriterande eller som jag bara ogillar får inga kramar (take a hint, lillebror!) Jag hatar att kramas när folk tvingar mig, typ för att vara artig. Jag har faktiskt inga problem med att vinka och säga "hej, hur är läget". Så gör jag nog ofta med folk jag inte känner så bra, typ bekanta och så. Men mina vänner kramar jag hela tiden and I LOVE IT! Särskilt om de har en mysig tröja eller jacka - Frida knows ^^


"A hug is like a boomerang - you get it back right away."  ~ Bill Keane

   KRAM PÅ ER ALLIHOPA! :D (L'

Presentation


Mitt namn är Alice och det här är min blogg. Här kommer jag att berätta om mitt liv genom text och mycket bilder. Jag hoppas att göra det här kommer att ge mig någonting insiktsfullt i framtiden, vi får väl helt enkelt vänta och se :)

Fråga mig

1 besvarad fråga

Sök i bloggen

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2013
>>>

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS


Skapa flashcards