Direktlänk till inlägg 22 september 2011
Alice: Människor som känner mig säger jämt att jag borde göra saker mer för min egen skull. Jag ska sluta vara så omtänksam, för det är okej att vara självisk ibland. Skrivandet är en sak som jag gör bara för mig. Ingen får läsa det jag skriver om det inte är ett skolarbete. Allt jag skriver hemma är totalt hemligstämplat, om någon skulle läsa det skulle den personen vara tvungen att dö. För att läsa det jag skriver är som att se in i min själ. Det är i text, ord och meningar som jag är mig själv i. Jag är inte rädd för att vara mig själv i den riktiga världen, men i den riktiga världen blir man hånad, dömd och skrattad åt. Människor tar inte varandra seriöst, de bryr sig inte om att se in i varandras själar och lära känna en person på riktigt. Kanske är de rädda för att vara sårbara, eller kanske bryr de sig bara inte? De kanske tänker att det är bättre med många kompisar som man inte känner så bra än att ha en bästa vän som känner dig in på själva livet, som känner igen varenda cell på din kropp.
Bokstäver dömer inte. De hånar mig inte, de skrattar inte åt mig, de säger faktiskt ingenting alls. Och det räcker för mig. Att skriva är som min egna personliga terapi - jag skriver när jag är ledsen och har problem och jag skriver när jag är glad över något som har hänt. För mig är texten världens bästa lyssnare. If you have an open mind :)
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 |
||||||
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
11 | |||
12 |
13 |
14 |
15 |
16 | 17 |
18 | |||
19 | 20 |
21 |
22 | 23 | 24 |
25 | |||
26 | 27 |
28 | 29 | 30 | |||||
|