”GOD MORGON, ÄLSKLING.”

     Jag öppnar ögonen. Istället för att se det vita taket ser jag min man som böjer sig över mig med ett leende på läpparna. De mjuka läpparna, gröna ögonen och mörka ögonbrynen är så välbekanta, som dragen i hans ansikte, de höga kindbenen och smilgropen vid hans högra mungipa. Jag har sett hans ansikte så mycket att jag kan det bättre än mitt eget. Men fortfarande, efter så många år, kan jag se på det hur länge som helst utan att tröttna.

     ”God morgon.” Jag tar tag i hans orakade haka med min tumme och pekfinger och kysser honom lätt, fridfullt. Som om det är någonting jag kommer att göra varje dag för resten av våra liv.

    Dörren till det stora sovrummet öppnas med ett plötsligt brak och Hon kommer inspringandes iklädd sitt vita nattlinne och hoppar upp i dubbelsängen mellan mig och min man. Kastar de mörka lockarna ur ansiktet och börjar prata med sin ljuva stämma om någonting hon har drömt på natten. Hennes doft når mig, en doft av rosor och viol, men ändå helt unik. Doften jag inte kan leva utan. Min man drar ett skämt och kittlar henne lätt under hakan, vilket han vet alltid framkallar det ljusa, lyckliga skrattet bara han kan få fram hos henne.

     Och jag ser på dem. Min man, min dotter. Och i det ögonblicket är vartenda krävande steg jag tagit i mitt liv värt det, varje beslut jag blivit tvingad att ta. Det ögonblicket skulle jag inte ge bort för hela världen. De är min värld, världen jag lever i och älskar.