Det bästa med människor är att vi alla är speciella på olika sätt. Att vi är speciella gör oss oförutsägbara, och vad är roligare än lite överraskningar här i livet? Vad jag älskar är att mina absolut närmaste vänner fortfarande kan överraska mig trots att jag känner dem bättre än de själva. Jag antar att det är en av sakerna som bygger upp en äkta vänskap, för tänk om mina vänner aldrig hade gjort någontng över mina förväntningar. Då hade jag förmodligen tröttnat på dem ganska snabbt. Men i en stark vänskap existerar fortfarande nya händelser, ny humor och nya känslor samt funderingar. Vänskap är på så sätt också väldigt speciell, på sitt sätt.

Människor är fascinerande varelser. Alla är verkligen speciella, annorlunda och helt olika varandra. Vissa människor har helt superknasiga egenskaper. Ta mig som exempel, jag gillar inte oordning. Eller det var kanske dåligt formulerat... Med lite klarare ord; jag tycker om att göra i ordning, men har egentligen inget emot oordning i sig. Fast det beror helt och hållet på situationen förstås. I vissa situationer kan jag vara en väldigt pedantisk person, men det behöver inte vara ågot negativt. Bara speciellt. Jag har en vän som när vi var lite yngre gick hon ut i trädgården varje morgon och studsade på sin studsmatta helt ensam i tjugo minuter. Jag försökte mig på det en gång, men jag kände mig hur fånig som helst. På det sättet är den vännen speciell för att sådana saker inte får henne att känna sig urlöjlig. Eller så kanske hon kände sig superfånig men brydde sig inte. Jag har inte direkt frågat, men vad det är var så är det ändå någonting speciellt för just henne, för jag har frågat och aldrig träffat någon annan som brukar gå ut och studsa varje morgon innan skolan börjar. 

Om vi inte hade varit speciella hade alla varit likadana. Jag tycker att det är bra som det är nu, ingen borde vara lik någon annan och så är det. Hur mycket vi än lyssnar på Markolio när han sunger "Alla vore va som meej"! Nej, det är bra att ingen är lik någon annan, för då hade ju alla varit samma vilket inte hade varit roligt alls. Om alla var lika hade vi inte kunnat bli förälskade. Vi hade inte kunnat bli vänner på samma sätt, för vi hade alla tyckt samma saker och tänkt på samma sätt. Jag är glad att vår värld ser ut som den gör, att Gud skapade oss som vi är. Jag vet inte om jag tror på det direkt, men jag gillar idén

"Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem."

Tolka detta hur ni vill. Själv har jag vldigt djupa åsikter om detta, vilket jag inte tänker dela med mig av just nu. En annan gång kanske :)

Kram!

Ingenting ger inspiration som en måndagsmorgon :) Låt mig bara få skriva av mig lite.

Jag om kärlek:

Jag har aldrig riktigt tänkt på ordet kärlek förut. Kärlek i allmänhet har förstås glidit förbi mina tankar, det är något jag tänker på, drömmer om och fantiserar om dagligen - den äkta kärleken som förhoppningsvis kommer att drabba mig någon dag. Jag intalar mig själv att jag bara behöver vänta på den – den finns där ute någonstans.
Men ordet kärlek är annorlunda. Jag är en människa som tänker ganska mycket, men nu vet jag faktiskt inte vad jag ska skriva. Men jag tror på fakta, så jag skriver just såhär:
     Kärlek är förälskelse, passion, erotik, tillgivenhet, vänskap, hängivenhet och starkt intresse.
Det är det som man kan läsa om man slår upp ordet kärlek i en ordbok. En faktabok - fakta. Men jag håller inte med, de orden är sådana ord som borde stå efter kär (förutom vänskap, kanske). För kärlek är inte bara blossande kinder och upprymd passion. Min ordbok skulle lyda annorlunda:
     Kärlek: glädje, lycka, sorg, smärta.
Fast om jag nu tänker efter, så stämmer inte det heller, det stämmer inte in med ordet kärlek, bara med känslan. Det är samma sak, men ändå inte. Olycklig kärlek är alltför vanligt.
Men för att nu svara på frågan: Kärlek för mig är att ha förmågan att kunna älska. Kärleken finns överallt, i alla kulturer, hos alla människor och alla som känner kärlek kan älska.
Min mamma säger att äkta kärlek för henne ska vara enkel, med två människor som älskar varandra och inte tar varandra för givet. Ja, om det ändå vore så. Jag tror/tycker att kärleken (att vara kär) är uppdelad i tre delar. ”Kärlek” ska vara enkel med två personer som älskar varandra och kan vara tillsammans med tillit, utan oro och problem. Två människor som skulle ge sitt liv för den andra.
     Den andra delen är just det att vara kär: en nykär person, som inte kan tänka på något annat än just den personen. Man kan inte slita ögonen från personen i fråga, men så kanske personen tittar tillbaka. Då rodnar man förmodligen och tittar kanske ner i marken, men tänk om personen blinkar? Då får man hopp och är glad hela tiden, man är upprymd och tankespridande. Det är något jag lade märke till när jag var kär.
     Olyckligt kär kan betyda att man har förlorat någon man älskar. Personen kanske har dött eller är försvunnen. Eller så älskar han/hon kanske någon annan. Det finns tusen olika anledningar, ändå drabbas så många av den vilket är väldigt sorgligt. Olycklig kärlek påverkar en  otroligt mycket, jag talar här utav erfarenhet. Men det gör också att man blir starkare, någonting jag också vet för att det hände mig själv.
     Det finns de människor som tror på kärlek vid första ögonkastet. Jag tror att det händer vissa. Inte som i sagor där en prins träffar en prinsessa och de gifter sig inom ett dygn. Jag tror att det händer att man blir förälskad första gången man träffar någon, men jag tror inte det är ofta man inser det på en gång.
     Jag tror på att kärleken är blind. Åldrar spelar med andra ord ingen roll, det kan vara tio eller femton år emellan, om man älskar varandra ska det räcka. Jag tycker också att det är helt okej med homosexualitet, varför skulle inte det vara äkta kärlek? Det finns säkert folk som drar fördomar av folk, både homosexuella och par med stor åldersskillnad, men om två personer älskar varandra anser jag att de inte borde bry sig om vad andra tycker. Jag tror att om det är meningen att man ska vara tillsammans kommer inte kärleken låta dem glida isär. I sådana fall får nog paret fråga sig själva om de verkligen är perfekta för varandra, eller om det bara är kärleken som spelar dem ett spratt. Som jag sa innan – det finns kanske vissa saker inom kärleken vi måste gå igenom för att kunna växa, hur ont det än gör. Ibland kanske det inte räcker med att man älskar varandra. Men jag tror att när man har träffat den rätta kommer det att räcka. Det är då det är äkta kärlek.

Alice Roxendal

Alice: Människor som känner mig säger jämt att jag borde göra saker mer för min egen skull. Jag ska sluta vara så omtänksam, för det är okej att vara självisk ibland. Skrivandet är en sak som jag gör bara för mig. Ingen får läsa det jag skriver om det inte är ett skolarbete. Allt jag skriver hemma är totalt hemligstämplat, om någon skulle läsa det skulle den personen vara tvungen att dö. För att läsa det jag skriver är som att se in i min själ. Det är i text, ord och meningar som jag är mig själv i. Jag är inte rädd för att vara mig själv i den riktiga världen, men i den riktiga världen blir man hånad, dömd och skrattad åt. Människor tar inte varandra seriöst, de bryr sig inte om att se in i varandras själar och lära känna en person på riktigt. Kanske är de rädda för att vara sårbara, eller kanske bryr de sig bara inte? De kanske tänker att det är bättre med många kompisar som man inte känner så bra än att ha en bästa vän som känner dig in på själva livet, som känner igen varenda cell på din kropp.

     Bokstäver dömer inte. De hånar mig inte, de skrattar inte åt mig, de säger faktiskt ingenting alls. Och det räcker för mig. Att skriva är som min egna personliga terapi - jag skriver när jag är ledsen och har problem och jag skriver när jag är glad över något som har hänt. För mig är texten världens bästa lyssnare. If you have an open mind :)