Är det inte fascinerande hur starkt våra minnen påverkar oss människor? Jag har alltid sagt till mig själv att det är valen vi gör i livet som avgör vilka vi är - någonting jag inte hade tänkt på alls om det inte hade varit för Albus Dumbledore ("It is our choises, Harry, that show what we truly are, far more than our abilities." - Bok 2, sista kapitlet), men om jag verkligen tänker efter är det inte våra minnen som avgör det? Är det inte därför det finns en massa talesätt som säger "man lär sig av sina misstag" och liknande? Fast å andra sidan är minnen också bara en imperfektiv händelse av någonting före nutid, a.k.a en händelse byggd på val vi har gjort. Jag minns att när jag var liten låg i sängen med skyldig blick för att sova. Så kom mamma upp och frågade vad jag hade gjort. Jag sa att jag inte hade borstat tänderna. Mamma tänkte inte mycket på det utan sa åt mig att gå och göra det nu då. Jag vet inte varför jag minns det, men poängen är att någonstans där gjorde jag ett medvetet val att gå och lägga mig utan att borsta tänderna, vilket ledde till att jag fick dåligt samvete eftersom att jag visste att det var fel. Samma sak hände den gången jag skulle städa mitt rum och istället gömde alla prylar under sängen; innan jag visste ordet av det sprang jag till mamma och berättade vad jag hade gjort. Ah, minnen ...

Jag har kört ihop ett litet collage :D Det är till mestadels bilder på mig (okej, bara bilder på mig) som jag slängde ihop nu i 2012. Jag tänker inte känna mig dålig för att jag lägger upp en massa bilder på mig själv, det är trots att min blogg. Om ni inte vill läsa om mig och se bilder på mig, vad gör ni då här skulle jag vilja veta? Nej, taskigt. Jag älskar att skriva om alla andra också, men det blir ju mest om människor som har någon slags del i mitt liv, obviously, eftersom att det inte finns mycket annat för mig att skriva om. I sådana fall får ni läsa min andra blogg med alla mina skönlitterära texter. Oj, vad mycket text det blev! Bilderna skulle ni ju se. What's wrong with me?

Kram!