Min sommar

Då värmen slår emot mig kommer alla minnen tillbaka som en våg av känslor och levande illusioner. Med en plötslig glädje kan jag känna doften av sommarregn. Jag kan känna gräset mellan tårna och den varma sanden under mina fötter. Jag kan känna solen på mig där jag ligger på stranden. Jag kan höra vågorna skvalpa och fiskmåsarna sjunga. Jag minns smaken av jordgubbar med grädde och socker. Jag minns ljuidet av getingar och bin. Barn som leker. Människor som skrattar. Jag kommer ihåg hur det känns att gå utomhus med linne och kjol, klänningar, sandaler. Jag minns hur vacker jag kände mig.

Utkast: Svekfulla strand

Lina hade älskat stranden. Hon hade älskat ljudet av skvalpande vågor, men nu fick det henne att känna sig obekväm och olustig. Till och med doften av tång och saltvatten fick henne att skaka okontrollerat, och det var inte utav köld. Hon gick ner till strandkanten och begravde fötterna under den våta mjuka sanden. Vågorna sköljde över dem och för ett enda kort ögonblick kände hon sig inte smutsig längre, inte oren. Men så fort vattnet återvände bort mindes hon varför hon var här, vad hon var på väg att göra och vad som redan hade gjorts mot henne så många gånger. Alla känslor och minnen kom tillbaka och hon gick igenom samma sak igen igen.  

     Motbjudande. Avskyvärd. Hon var vidrig, fördärvad. 

http://lightcloud.devote.se/blogs/16495409/-.htm

Det som började som en svenskauppgift utvecklades till en kort novell. Är inte hjärnan fascinerande?