Mammas vardagsrum, tisdagen den 29 november, kl. 17:00

Jag: Jag vet inte, mamma, det är bara ... underligt. I somras gick jag runt och funderade på hur mitt liv skulle se ut efter  två, tre månader på gymnasiet. Och nu är jag här och det känns bara så naturligt.

Mamma: Naturligt?

Jag: Jo, men i skolan är vi ett helt gäng, och jag älskar det gänget. Och så är det Nadia och Sasha och vi har bara funnit varandra. Vi kommer att hålla ihop länge, jag bara vet det. Och jag är så bekväm. Det är som om jag har känt dem i hela mitt liv, så på något sätt känns det som om jag är menad att vara här. Precis här.

Tystnad.

Mamma: Men du måste ha träffat dem i ett tidigare liv, Alice. Det bara måste vara så, hur annars händer sådana saker?

Joel: Men ööh, mamma, det är ju inte logiskt!

Mamma: Logiskt? Det är väl inte logiskt att bara leva ett liv, vad är meningen med det? Vadå, så när vi dör blir det bara svart? Vad händer sen? Ingenting?

Joel: Öh ...

Mamma: Ät nu dina morötter.

Well, what can I say? Life is wonderful, and I'm in the middle of it.