Klockan 06.15 ringer min väckarklocka. ”BIBIBIBIP – BIBIBIBIP – BIBIBIBIP!” Ljudet skär in i mina öron likt de vassaste av knivar, borrar sig i min hjärna, kryper vidare ner till mitt innersta där det formar sig som en vass krok som griper tag i allt det som är ”jag” och rycker våldsamt upp mig ur det varma och sköna. Sakta inser jag att om väckarklockan piper så innebär det inte bara att jag ska stänga av den, utan även vakna, lämna min underbara säng … När jag väl kommer på vem jag är och varför det även idag är lönt att avbryta min sömn, reser jag mig upp. Min kropp protesterar när den nakna huden attackeras av kölden, skriker efter att åter igen få gömma sig under täcket. Men jag motstår impulsen, utan tar istället på mig den tunga morgonrocken i hopp om att bekämpa kylan. Och någonstans där, när morgonrocken är på, så har dagen börjat. Klockan är 06.45. Min buss går om 3 minuter och jag springer för glatta livet. Den isiga asfalten tvingar mina klumpiga ben att utföra en märklig dans, en slags kamp för balans och min mänskliga värdighet. På axeln hänger min supertunga skolväska som inte bara drar min högra axel nedåt och konstant hotar med att trilla av, utan även pendlar fram och tillbaka mellan mina ben, som om den medvetet ville göra läget ännu jobbigare för mig. Jag skäms för hur klumpig jag måste se ut, men fortsätter dessvärre att springa. Andfådd kommer jag fram till busshållplatsen precis innan bussen åker. Klockan är 07.45, och jag har äntligen kommit iväg till skolan.

Jag tycker om skolan. Den må vara dryg och tråkig ibland, men här vet jag vem jag är och vad jag vill. Om man läser Alices blogg får man ibland en känsla av att större del utav hennes liv är utanför skolan. Så är det inte för mig. Här har jag mina vänner, som alltid finns där för mig, oavsett om jag just idag är supertrött, stressad, ledsen, långsam, glad eller jobbig. Alices vackra ögon gör mig helt mild inombords, Gustavs miner får mig att skratta, Lovisas i det närmaste intelligenta kommentarer tvingar min hjärna att arbeta. Detta är bara några få exempel på saker i skolan som gör livet värt att leva.

Jag tycker att de flesta skolämnen är så pass roliga att jag hellre går till lektionen än har håla, med undantag för matte och diverse projektarbeten. Ännu en av många skillnader mellan Alice och mig: jag ogillar projekt, jag avskyr stressen i början av ett arbete när man undrar hur fasen man ska få ihop det. Det är för mig så mycket enklare att mekaniskt plugga till ett prov: läsa igenom boken, skriva anteckningar, läsa igenom anteckningarna tills det sitter, skriva provet. Så vida jag är någorlunda intresserad av det jag håller på med brukar det gå bra. Ni undrar om jag lär mig något. Ärligt talat … nej. Inte så att det sitter om ett år, det märker jag nu när jag tänker tillbaka på högstadietiden. Har i år en ambition om att söka upp och lära in förlorad kunskap på egen hand samt lyssna på lektionerna, men det går sådär. Allt för ofta kommer jag på mig själv med att blint stirra på tavlan, utan någon som helst motivation till att vara alert.

Efter skolan kommer jag hem, äter mellanmål. Sedan pluggar jag fram till middagen – hemlagad mat som normalt ätes med hela familjen. Därefter pluggar jag till klockan är senast 22.00 (ofta slutar jag redan två timmar innan) och går ner för att ta min kvällsyoghurt med russin framför nyheterna med mamma och pappa. Efter detta blir det, senast 23.00, bums i säng. Och när jag ligger där i min pyjamas, vänd mot väggen i köttbulleställning och invirad i mitt mjuka, varma täcke, när jag inser att jag ÄNTLIGEN kan slappna av och känner hur den tunga sömnigheten mjukar upp mitt inre och gör allting varmt och luddigt … då, då är jag lycklig på riktigt.

Fina Sasha ...

Min fina vän. Min roliga, knasiga, smått förvirrade lilla Sasha <3 Som både är min motsats och min likhet. Åh, vad jag hade behlvt henne under högstadiet när livet var så förvirrande. Hon skulle ha suttit på min högra axel som en liten samvetsängel och då och då sagt saker som, "är detta verkligen vad du vill?", och "lägg ner ciggen för fan! Du är för ung för att röka. Fattar du inte det?" Nej, det gjorde jag inte. Jag hade behövt henne ibland att banka vett i mig, precis som hon gör idag med skolan. Åh, jag had inte orkat att gå i skolan, som är så stor och jobbig och full av ångest, utan att ha något där att se fram emot. Någon. Och tack du Någon, du Sasha, för att du alltid finns där när jag kommer dit, även om jag ibland är borta. Jag hade inte orkat gå till skolan om inte du fanns där och väntade på mig <3

Tack för att du har gästbloggat på lightcloud.bloggplatsen.se :) Välkommen åter!