Skolan är överallt. I mitt huvud, i min ångest och i min oro. Och så på Dalbyvägen i Lund förstås.

Idag hade vi håltimme efter lunch, så jag, Nadia och Erik cyklade iväg till det där vegetariska stället vid Allhelgonakyrkan och fick gratis efterrätt. Att Nadias storebror jobbar där worked for everyones benefit :) Efter det var det mer skolarbete, just nu koncentrerar nog de flesta sig på religionskunskapen. Inte jag. Jag koncentrerar mig inte så ofta på saker som är tråkiga.

Idag hade jag också först varit överhettad i en och en halv timme och desperat svalkat mig med ett vanligt A4-papper, sedan frusit som fan i två timmar för att sedan vara varm resten av skoldagen. Jag blev lite arg på temperaturen och bestämde mig för att gå ut och springa. Det började spöregna ...

And every second I waste is more than I can take

Linkin Park skriker i mina öron. Det luktar sommar och regnet faller tungt och snabbt på mitt huvud. Kallsvetten rinner över hela min överkropp, samt längs käkbenen på ansiktet. Blandas med regn. Smakar salt. Jag ser upp i himlen, fångar regndropparna med mitt ansikte. I det ögonblicket älskar jag regnet, älskar att det snart är sommar.

HUR MAN HAR MED ALLA SINNEN PÅ 8 MENINGAR. Det var nog rätt mycket förresten ...

SOOOMMAAR!!

Glöm inte bort min andra blogg - lightcloud.devote.se/. Idag lade jag upp ett till utkast från mitt lite större skrivprojekt jag har nämnt förut (se inlägg "One of those Tuesdays" den 6 mars för påminnelse) som ni gärna får läsa. Utspelar sig dock innan händelsen i det förra utkastet.

Utkast: Skyddsängel

     ”Tobias, sluta!” grät jag. ”Jag skulle aldrig göra det, jag lovar. Litar du inte på mig?”

      ”Inte när du går omkring och ligger med andra – killar.”

     I det sista ordet slängde Tobias ut sin cigarett genom fönstret med överdrivet mycket kraft. Han vankade fram och tillbaka på golvet med händerna i håret, ögonen desperata. Min hals protesterade när jag försökte att prata och efter ett tag gav jag upp. Jag lade mig på sidan i sängen, sköt upp knäna till hakan och grät. Utmattningen jag hade haft inom mig de senaste veckorna försvann i tårarna. Jag ville inte prata, inte tänka. Bara sova.

Läs vidare på lightcloud.devote.se/

Kram!

Time for uppdatering

Det är idag den 8 maj. Jag lever mitt liv och det är bra. Jag är glad, jag är varm och jag skrattar varje dag. Så allt är bra, med andra ord :) Förutom berget av läxor som fortfarande mer liknar ett berg än en kulle. fast kanske inte ett berg, utan snarare en sån där lång mördande uppförsbacke som liksom aldrig tar slut. Den planer slutligen ut, men man går inte nerför igen utan att få ont i knäna.

Valborgsmässoafton var för ett tag sedan. Det var en helg som alla andra - började väldigt bra men slutade med huvudverk, trötthet och rökluktande kläder. Jag fick i alla fall spendera en hel helg tillsammans med min pojkvän och en hel ... dag tillsammans med lite tuffa TVM:are, och det är alltid kul. Inte lika kul dock att gå två och en halv timme dit fån busstoppet. Dumma Miguel och stackars Antons fötter.

Skolan har passerat som ett hyfsat tråkigt gråväder. Snart är det sommarlov, och framför allt - en massa studenter och examenfester. Den veckan är verkligen smockfull, det ska bli skoj! Sommaren lockar verkligen nu.

Detta fina blogginlägg kommer jag förstås att dekorera med ett par bilder som vanligt. Resten av Valborgbilderna finns på min facebook :)

Jag känner att jag hade kunnat gå och lägga mig nu och sova i typ 24 timmar. Mer - en vecka. En livstid. Det är söndag och jag är lycklig.

Spykens spex i fredags var mycket bättre än jag hade föreställt mig. Efter cirka tre timmar av skratt, applåder och skrik från både spykister och katedralare var det slut, och jag gick för att möta Anton vid tåget. Resten av helgen har varit underbar. Jag och Anton har bland annat sett på film, men vi har också gått från Nöbbelöv till Kobjer via Offerkällan i Norra Fäladen, ätit glass på Bantorget och druckit saft i Stadsparken. Having a boyfriend is the best!

Nu är det verkligen vår. Fåglar kvittrar, himlen är blå och träden är så gott som gröna igen. När jag var utomhus i helgen kunde jag lämna jackan hemma.

Livet är så där bra nu, som det kan vara ibland. Det är fredag, jag går på världens bästa skola och har många fina vänner och allt är bara liksom helt okej. Solen sken till och med lite idag. Och dessutom har jag en ballong :D

Ah, torsdagar. Att vara den fjärde dagen i veckan gör den nästan lika bra som fredagen, fast inte riktigt. Medan fredagen är ledig och inte så skolig är torsdagen ofta full med läxor. Och dessutom har torsdagen inte en egen reklamsång, and that's fifty points right there.

Men idag är det FREDAG och det är AWESOME! :D Idag har jag varit i skolan, och eftermiddagen ska jag spendera med min fina vän Louise. Vi ska bland annat gå och se det efterlängtade Spyxet som kommer att bli sjukt legendariskt! Å andra sidan betyder det att jag nog inte kommer att få träffa Anton förrän typ halv elva, men jag överlever. Nog. Förmodligen :)

Här kommer lite bilder från en allmänt bra och trevlig dag!

Den här veckan och förra har verkligen gått både väldigt snabbt och väldigt långsamt. Jag antar att jag inte är riktigt van vid att så mycket händer och så mycket förändras på så kort tid, och på så sätt har min hjärna lurat i mig att längre tid har gått. Ändå var det bara tolv dagar sedan allt var normalt; skola, kompisar, plugg, sömn. Nu är det mer - skola (smsa), kompisar (smsa), plugga (smsa lite till), och sömn (få hjärnblödning).

Time is a curious thing.

Helgen spenderade jag lite i Lund och lite Malmö med fina Anton :) Det var mycket trevligt, vi såg Tintin som var minst lika bra nu som när jag såg den på bio. Herregud, vilket film, jag tror inte jag brukar skratta så mycket till någonting annat över huvud taget ^^ Lördagen spenderade jag också lite med min vän Sasha. Vi provade mycket kläder, mycket skor och massor trams. Vi hade väldigt roligt. Vi spenderade inga pengar. Det är så det ska vara!

Början av veckan har än så länge gått förbi i ett virrvarr av nationella prov, knasiga känslor och tankar, samt en helvetes förkylning som lade mig till sängs pretty much hela onsdag. Trots det hann jag träffa Anton idag också. Vi såg Lejonkungen, som alltid gör mig helt lycklig inombords, sedan åt vi lite kräm. Det var gott!

Kvällen spenderade jag och i princip hela min familj på Lunds stadshall där alla Lerbäcksskolans musikklasser hade en skitfet vårkonsert med endast Queen-låtar. Det var hur bra som helst! De spöade verkligen skiten ur Genarpsskolans avgångsklass 2011, som också sjöng "The Show Must Go On". Å andra sidan kunde inte halva det årets nior sången, och den halvan som faktiskt kunde den var flickor och de bara grät. Min lillebror som går i sjuan var i alla fall med, och han rockade kvällen som en äkta Roxendalare. That's my final word. Alice out!

Indeed, we are the champions. And the show must go on!

På 7.29 minuter hinner mycket hända. Man kan somna, man kan vakna. Man kan ramla, man kan resa sig upp. Man kan leva. Man kan dö. Man kan ta ett beslut som förändrar hela sitt liv. Man hinner också springa och hämta en datorsladd eller, som jag, säga åt sin lillebror att göra det åt en. Man hinner förmodligen skriva ett blogginlägg, men inte jag. Jag skriver rätt långsamt. Så istället för att sluta skriva efter att den 7.29 minuter långa låten Champagne Supernova är slut, klickar jag istället upp Spotify och lyssnar på låten en gång till. 

Vardag - om vardagarna

Så definieras ordet "vardag" i den svenska akademiens ordlista. "Om vardagarna". Som om vi inte hade kunnat lista ut det själva.Å andra sidan är det ett ganska självklart ord, så jag antar att jag förstår deras poäng.

Det är lördag morgon och jag låter mina sinnen arbeta. Oasis låt Champagne Supernova ringer i mina öron för andra gången. Jag sitter i soffan iklädd mjukisbyxor och en stor T-shirt. Fryser inte, men är inte heller varm. Bekväm. Min mun är full av den där smaken man jämt har på morgonen innan man ätit frukost och bortstat tänderna. Inte så trevlig. Känner mig lite svettig och ofräsh, funderar på att gå ut och spring innan jag duschar. Funderar på att äta. Funderar på att gå tillbaka till sängen. Funderar på att lägga mig ner och stänga bort allt ljud, all lukt, alla känslor. Stänga av mina sinnen och bara vara. Det hade nog varit väldigt tomt, men ändå väldigt skönt. Hur som helst hade jag inte upplevt det utan förmågan att känna.

Vissa lördagar spenderar man med att ligga och dra sig. Vissa morgonar koncentrerar man sig bara på att överleva en baksmälla. Många lördagar spenderar man med att tänka och känna och önska. Tänk om världen var tom? Tänk om jag inte var medveten? Tänk om jag VAR medveten ...?

Världen är en illussion. Och jag är inte medveten.

7.29 minuter.

”GOD MORGON, ÄLSKLING.”

     Jag öppnar ögonen. Istället för att se det vita taket ser jag min man som böjer sig över mig med ett leende på läpparna. De mjuka läpparna, gröna ögonen och mörka ögonbrynen är så välbekanta, som dragen i hans ansikte, de höga kindbenen och smilgropen vid hans högra mungipa. Jag har sett hans ansikte så mycket att jag kan det bättre än mitt eget. Men fortfarande, efter så många år, kan jag se på det hur länge som helst utan att tröttna.

     ”God morgon.” Jag tar tag i hans orakade haka med min tumme och pekfinger och kysser honom lätt, fridfullt. Som om det är någonting jag kommer att göra varje dag för resten av våra liv.

    Dörren till det stora sovrummet öppnas med ett plötsligt brak och Hon kommer inspringandes iklädd sitt vita nattlinne och hoppar upp i dubbelsängen mellan mig och min man. Kastar de mörka lockarna ur ansiktet och börjar prata med sin ljuva stämma om någonting hon har drömt på natten. Hennes doft når mig, en doft av rosor och viol, men ändå helt unik. Doften jag inte kan leva utan. Min man drar ett skämt och kittlar henne lätt under hakan, vilket han vet alltid framkallar det ljusa, lyckliga skrattet bara han kan få fram hos henne.

     Och jag ser på dem. Min man, min dotter. Och i det ögonblicket är vartenda krävande steg jag tagit i mitt liv värt det, varje beslut jag blivit tvingad att ta. Det ögonblicket skulle jag inte ge bort för hela världen. De är min värld, världen jag lever i och älskar.

Updating

Efter två dagar är jag fortfarande i någon slags tingskoma. Jag bara tänker ting och skog och sång, skolan bortprioriteras lite från min hjärna. Inte så bra.

Idag är det tisdag. Jag höll nyss mitt tal för det svenska nationella provet om Relationer till påhittade karaktärer. Med andra ord - Harry Potter. Jag var väldigt nervös och skakade i hela kroppen, men det gick nog ganska bra ändå. Som tur var hade jag ett par fina vänner som peppade mig med kramar och fina ord :)

Det är vår! - trodde jag, men tydligen snöade det idag. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det, förutom att det suger.

Förra veckan var jag på min livs första anställningsintervju. Det var lite läskigt me gick bra, så jag sitter nu och väntar på ett samtal från Laurantzi kliniken i Lund. Jag kanske inte är världens bästa person att jobba med gamla människor, men vem är bättre på att tvätta, städa och diska än jag? Precis :)

Nu kommer jag på att jag faktistk har tappat skrivandet lite. Det är lite synd, jag får ta och fixa det. Här kommer i alla fall ett utkast från en novell jag skrev till Spykens skoltidning den här terminen. Se hela novellen på min andra blogg - lightcloud.devote.se

Utkast: Eld

Viktor visade inga tecken på att han hade hört mig. Han hade inte sagt ett ord sedan han bad mig komma upp med honom och min hjärna hade desperat letat efter svar sedan dess utan att hitta några. Var det här ögonblicket jag hade väntat på? Ville han vara tillsammans med mig eller hade han bett mig komma upp för att säga åt mig att lämna honom ifred, en gång för alla? Varenda cell i min kropp suktade efter svar, men jag sa ingenting. Jag hade redan lovat mig själv att sluta försöka.